- 25 år.

Jag har minnen från när jag var ca 4 år, jag bor på frösön med min mamma
och pappa. Lycklig som få, hade allt jag behövde, trygg och älskad. Jag minns
hur jag lekte i parken och såg min pappa komma hem från jobbet, minns känslan
av hur hjärtat slog ett extra slag för hur lycklig jag blev att se honom. Mitt sista 
minne är när jag är 6 år, mamma och pappa kommer tillsammans och hämtar mig
efter att ha varit utomlands i 1 eller 2 veckor. Minns hur det bubblade i mig av 
lycka. Det är nog mitt sista minne som innehåller det som jag värderar högst av 
allt för mina barn, kärlek, trygghet och stabilitet. 

Allt började med att jag kunde vakna av att jag hörde mamma och pappa skrika
på varandra, oftast slutade det med att mamma grät och pappa fick dåligt samvete.
Även som barn känner man förändringar i hemmet. Jag började drömma mardrömmar
och sov dåligt. Som många andra barn gick jag ofta över till mamma och pappa för
tröst. Minns sista gången jag gjorde det, jag gick in och pappa var vaken, han frågade 
om jag var ledsen, jag nickade och han lyfte på sitt täcke med ett väldigt varmt leende
"kom och sov här gumman" istället för att gå runt sängen så kröp jag upp på mammas
sida och skulle bara "smyga" över henne för att komma till pappa. Mamma vaknade 
med en duns och greppade sina händer runt mina armar medans hon skakade om mig,
ganska så hårt och skrek på hjälp för att hon vart attackerad av utomjordingar. Pappa 
fick lös mig och vart helt galen på mamma. Den här händelsen är något vi skämtar om
idag, fast jag tycker egentligen inte att det var eller är speciellt kul. Vi tar aldrig upp 
det faktum att jag blev så rädd att jag grinade hejdlöst eller kissade på mig eller att 
jag varit sanslöst mörkrädd tills jag var 24 år. Idag vet jag att mammas reaktion blev
som den blev för att hon hade börjat äta antideprisiva. Bråken fortsatte och det tog 
inte länge så började mamma sova på soffan och inte länge efter det så flyttade pappa.
Det tog inte länge efter det heller som mamma släppte bomben om Mattias. 

Jag bodde med min mamma, redan som sju åring såg jag på hon att mådde dåligt. 
Jag såg hur hon kämpade varje dag med att få iväg en trött unge på skolan som grinade
och skrek. Jag såg också hur hon gav upp lite mer för varje dag som gick, hur hon 
också blev tröttare och tröttare. Det tog inte länge innan hon blev sjukskriven och
fick sömnmedicin utskriven för att kunna sova bättre. Minns hur hon sov mer och mer,
dagarna blev längre och nätterna, ja dom blev ensamare. Min mormor och morfar 
gick isär, var väl egentligen redan som barn aldrig så imponerad av min morfar då jag 
mest minns han som full och elak mot mormor. Min mormor därimot är den ända jag 
genom hela livet har vetat att hon älskar mig, skulle göra vad som helst för mig, hon
har varit min klippa genom både gråt och skratt. Men av någon anledning så tyckte 
min mamma att hon var en stor skit som gick ifrån morfar som både slog och tryckte
ner henne och därför fick jag av någon anledning inte träffa mormor på väldigt länge.

Efter en tid så började min mamma träffa en ny man. Minns att hon sa till mig att hon 
skulle ut med en vän medans hon körde mig upp till morfar där jag skulle sova en natt.
Hon åkte och jag satt i soffan brevid morfar som hade satt på en barnfilm åt mig medans
han satt och drack sprit. Han bad mig gå till köket och hämta hans medicin, vilket jag
gjorde. Han svalde tabletterna med lite mer sprit. Efter ett tag reser han på sig och säger 
med en arg ton åt mig att klä på mig för att vi måste gå på promenad med hundarna. 
Minns hur han luktade och hur hans ögon såg annorlunda ut, hans kroppspråk gjorde
mig rädd och osäker. Vi fick ut och hans balans svek, han ramlade och slog upp ett stort
hål på huvudet, blodet forssade. Jag fick ta båda dom fullvuxna shäffrarna och sedan
fick jag försöka hjälpa morfar så gott jag kunde hela vägen hem. Väl hemma la han sig i 
soffan och sa att jag inte fick hämta någon hjälp. jag tog en strumpa och tryckte den 
hårt mot hans huvud medans jag lindade hans morronrocksskärp runt för att hålla den på
plats. Det tog inte länge innan han försvann, fick inte längre kontakt med honom. Med 
hjärtat i halsgropen sprang jag upp till grannen och bad om hjälp. Hon följde med mig ner
och ringde ett samtal, sedan gick hon in i sovrummet med mig och la ner mig i sängen.
När jag vaknade stog det tre människor från socialltjänsten runt mig och förklarade att dom
inte fick tag på min mamma så att jag var tvungen att följa med en man från soc hem.
Jag hade inte så många fler alternativ en att följa med. Efter några timmar fick dom tag på
mamma som kom och hämtade mig. Minns att hon luktade som morfar gjorde. 

Det tog inte länge så träffade jag mammas nya man, han flyttade in och jag törs nog
säga att det var här dom riktiga problemen satte igång. Hans umgänge bestog mest av
människor som gick på sprit eller droger. Mamma som redan mådde dåligt var nog en 
lätt match att få med i gänget. Det var mycket tabletter och fest. Efter ett tag var vi 
tvungen att flytta, antar såhär i efterhand att vi blivit vräkt, men mormor hjälpte mamma 
och hyrde ut sin lägenhet åt hon. En tvåa. Mamma och hennes man skulle vid det här
laget ha gått isär men någonstans efter vägen så hittade dom tillbaka till varandra. Minns
hur jag försökte städa efter varje fest och att ibland kunde jag vara utan mat i flera dagar
för att mamma inte var hemma. Minns hur jag ibland fick låsa in mig på toaletten för att
våga sova då mammas "kompisar" gick in på mitt rum hela tiden. En kväll satt jag på 
mitt rum, var väl kring 11-12 år, när jag hörde mamma skrika i vardagsrummet och hennes
man lika så. Sprang ut och mamma var helt väck, hon skrek om sprindlar som ramlade ner
från taket och betedde sig väldigt våldsamt. Jag gick på mitt rum för att ringa efter mormor
när mamma kom in och rykte ur sladden till telefonen, enligt henne hade jag rykt katten
i svansen. Hon gick runt i lägenheten och satte på spisen och jag gick efter henne, tillslut
skrek hennes man "jag orkar fan inte med dig mer" och stack därifrån. Jag fick hon tillslut 
att somna. Jag vaknade några timmar senare och gick för att kolla till henne. Jag slog på 
hon, skakade om hon, skrek och grinade, fick inte någon kontakt med hon alls. Jag var så 
jäkla rädd att hon skulle dö. Jag gick hemifrån och en av dom äldre killarna på skolan 
sa att jag fick komma dit och prata en stund. Vem skulle tro att det här skulle bli den värsta
natten i hela mitt liv. 

Det hände så mycket dom här åren, att jag tror jag tappade tron på alla vuxna. Min farmor
och faster gjorde en anmälan till soc men mamma pratade sig ur den. Som vuxen när jag läser
igenom det som sagt i den där anmälan förstår jag hur orolig dom måste varit. Trotts det så 
gled jag lite ifrån dom eftersom min mamma förbjöd mig att prata med dom under en längre tid. 
 
Jag satt ofta och vakade över mamma när hon sov. En dag så minns jag hur jag tittade på henne
och minns hur hon mådde bra där när jag var 4 år och hur hon sedan bara försvann. Någonstans 
i den här stunden så försvann nog jag med. Minns hur jag gick in till köket och tog två kartor av
mammas sömntabletter, sedan två kartor av hennes lugnande. La mig sedan i min säng. Tog inte
länge innan jag började skaka, kände mig konstig och frös, gick in till badkaret och la mig i det. 
Minns hur ljudet av kranen försvann sakta men säkert. Det blev bara tyst och helt plötsligt var 
jag borta. Nästa minne jag har ligger jag på intensiven, det står sköterskor runt om mig och 
stryker mig över håret "vad bra att du äntligen vaknat" säger en av dom. Det här var några dagar
senare. Hela kroppen är slut och jag kan knappt prata för det gör så ont i halsen av alla slangar.
Sköterskorna går ut och mamma som har suttit på en stol hela tiden reser sig upp och kommer
fram till mig. Minns hur jag försökte lyfta min hand för att ta hennes när hon säger "hur kunde du 
göra såhär mot mig? Använda mina piller, som jag behöver, dom kostar pengar".. Hon sa mer 
saker och hon var så sjukt arg på mig, dock inte för att jag var en sekund från att dö, utan för att
hon ville ha sina piller. Nästa attentat var att sno alla piller jag kunde hitta. Jag hade hjälp av en 
kompis. Hade ringt polisen och dom stog och väntade på mig i lugnvikscentrum där jag hade sagt 
att jag skulle lämna allt åt dom. Det jag inte hade räknat med var att min mamma kom hem. 
Min kompis drog med alla piller till polisen. Jag har aldrig sett min mamma så arg, minns hur hon
tog en kniv i köket och skrek att hon skulle ha tillbaka dom nu. Ja, sa jag. Jag vet vart hon har
gömt dom, kom så åker vi och hämtar dom. Vi satte oss i bilen och hon körde rätt in till polisen.

Det tog ett tag men min mamma fick hjälp. Hon har klättrat den längsta vägen och gjort ett
sånt lyft i sitt liv som jag inte tror många människor skulle någonsin klara av. Idag hjälper hon
andra människor som har problem med missbruk, hon har tre barn till och är nyligen gift med 
en man som jag avgudat sen den dagen han kom in i hennes liv. Ibland tror jag att det var nog
Roger som räddade min mamma, han har hjälpt och stöttat henne genom allt, framför allt så
har han accepterat och han har älskat henne precis för den hon är. Och jag är så glad för hennes
skull. För egentligen spelar det som varit mindre roll, framtiden är det man ska sikta på. Jag är stolt
för allt du lyckas med mamma, jag är stolt för att du tagit dig vidare och för att du är den du är.
Jag skulle inte byta ut dig för något i hela världen. 

Att kunna förlåta människor är en gåva. Jag önskar att jag hade blivit välsignad med den. 
Jag har knappt kunnat prata med min mamma. Ibland är jag arg för att hon flyttade från
stan och för att hon "skaffade" en ny familj. Ibland kändes det som att det var mindre viktigt
att försöka laga våran relation. Jag behöver inte förlåta någon för det här, men jag har valt
att älska henne mer en vad jag hatar mina minnen. För idag är hon allt vad jag någonsin
hade kunnat önska mig som barn och vad mer kan jag önska för mina syskon än världens
bästa mamma? Eller världens bästa mormor till mina barn. 

Det gör lite ont i mig att inte kunna gå vidare från vissa saker. Vet inte hur många gånger
jag fått höra "det där var förut och så behöver det inte vara nu!" eller "sluta älta". Men allt
sitter kvar i bakhuvudet ändå och ibland behövs det bara en blick för att få mig ur balans. 
Har man en gång sårat mig, på riktigt, satt jag verkligen känt det, så är nog den relationen
rätt så förstörd sen. För även om jag säger att jag förlåter så kommer jag aldrig någonsin
glömma, vilket i sin tur leder till att jag inte litar på personen längre. I det här läget finner
jag det oftast bättre att hålla mig undan än att komma i kläm. Lite som när man var liten 
och fann tryggheten i att låsa in sig på toaletten och sova i tvätthögen. Jag kan inte vara
hemma om det är stökigt, det ger mig sån fruktansvärd ångest satt jag inte vet hur jag ska
bete mig. Jag måste ha filtarna på ett exakt sätt, kuddarna, tv dosorna, stolarna på pricken
mitt emot varandra och jag klarar inte av att lämna sängen obäddad. Antar att man antingen
blir som sin uppväxt eller så blir man totallt avskräckt. 

Jag har valt att skriva om mitt liv för att få utlopp för mina känslor och för att kunna komma
till den punkt där jag känner att jag står för vem jag är idag. Jag måste börja klappa mig själv
på axeln och kunna känna utan att få panik att det är okej att inte vara på topp jämt, det är
okej att känna sorg för vad som har varit och framför allt så måste jag kunna känna att jag 
har rätt till mina känslor. Dom ska inte ignoreras eller stötas bort. Det spelar ingen roll hur 
känslig jag är eller hur stark jag är. Idag är jag en mamma, till tre barn, dom är min lycka i
livet och jag kommer göra allt för dom. Ibland är det jobbigt att vara förälder (så känner nog alla
ibland) men det är det absolut bästa som någonsin har kunnat hända mig. 

Så för allt vad det är värt så vet jag iallafall att mina barn kommer aldrig behöva uppleva
någon form av otrygghet, dom kommer alltid känna sig älskade och dom kommer aldrig
någonsin behöva vara rädd för mig. Jag kommer aldrig vara full eller påverkad framför
dom. Jag kan knappt ta mina mediciner för att jag får ångest av att svälja tabletter. 
 
Men någonstans så är det lite som man säger
"Livet går vidare" även om det fortsätter göra lite ont ibland så tickar åren på. 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

jhennylarsson.blo.gg

Självbiografi, pendlar mellan himmel och jord.

RSS 2.0