- En dag i taget.

Nu är det ca två år sen min biologiska Pappa gick bort,
vet inte vart tiden tar vägen eller hur man ska vinka nått sånt här rätt.
Känner dock att eftersom snacket aldrig verkar lägga sig så kanske 
det är dax att rensa luften lite. 


Sitter här och läser ett brev från Mattias 30 års kalas. Det är min "farmor" som har skrivit det. 
Det står mycket fint om honom och likheten mellan honom och min äldsta son Hugo är
skrämmande. Jag försöker ofta förstå hur allt kunde bli så fel. Det var tydligen min Farmor som
skulle sagt åt Mattias att inte ha någon kontakt med mig och att jag inte var hans barn. Samtidigt
så har jag ett papper med ett faderskapstest som visar posetivt och som är underskrivet av 
honom. Vilket gör det svårare för mig att förstå varför man inte vill ha någon kontakt med sitt barn.
Det tog sex år, sen fick Mattias en till dotter, Yasmine, med sin dåvarande flickvän Mia och helt
plötsligt döck intresset för mig upp. Jag hade vuxit upp med en annan man som pappa, helt 
ovetande om allt det här. Min mamma och pappa separerade, jag minns hur jag satt ihopkurad 
bakom mammas gamla skinnsoffa och grinade för att jag saknade min pappa, allt jag ville var att
han skulle komma hem igen. Och det var inte en lång tid efter detta som min mamma satte sig
ner med mig och berättade om att jag hade "en annan" pappa också som gärna ville träffa mig,
lära känna mig. Minns första gången jag träffade Mattias, på fiket på domus, minns också att jag
kände mig väldigt otrygg och obekväm då jag egentligen blivit i stort sätt upptvingad i situationen
och att jag inte riktigt förstod hur man kunde ha två pappor. Nästa gång så åkte jag och mamma
hem till Mattias och Mia, minns hur Mia stog och bytte blöja på Yasmine och hur jag tittade på
Yasmine och hennes enormt stora ögon, dom lös nästan upp hela rummet, jag tyckte hon var så
himla fin och oavsett hur obekväm jag var så var jag helt plötsligt överlycklig över att jag hade
fått en syster och varje besök senare blev lättare och lättare. Men åren gick och det blev mer och
mer oregelbundet att höras eller att ses. När Mattias fyllde 30 skriver Farmor Harriet -

" Men efter att ha blivit upphittad i en kundvagn,
tycker jag ändå han har klarat sig bra
kolla hur bra han har det ida'
två jätte fina tjejer
det är väl grejer.
Som en guldkantad ram
och tillslut fått dig tam! "

 När han fyllde 30 var jag 10 år. När jag läser det här än idag så hoppas jag 
fortfarande någonstans att dom där två fina tjejerna, var Yasmine och jag men
så var tyvärr aldrig fallet. Den här texten handlade om Yasmine och Mia, vilket 
för mig är logiskt, då det var hans familj. Men att vara 10 år och fortfarande 
borträknad är ganska hårt också. 

Mia och Mattias gick senare isär och helt plötsligt så var jag äldre och försökte skapa en
kontakt själv. Tonåren var struliga, ingen vuxen som satt gränser och jag kan ärligt säga att 
var det något jag saknade väldigt många gånger så var det en förälder som sa nej. Jag började 
bo hos Mattias, tog hand om Yasmine nästan varje helg då han bearbetade sist genom att gå
ut med kompisar och festa, ibland kom han hem, ibland inte. Efter ett tag så drog jag tillbaka 
hem till mamma igen, han ringde och ville att jag skulle komma tillbaka, oftast på en torsdag
för att han skulle ut på fredagen, typ varannan vecka. Och jag gjorde det. Jag städade, lagade
mat och gick med Yasmine på skolan. Jag älskade Yasmine och gjorde gärna det jag kunde för
henne. Mitt problem i allt det här var att jag gjorde allt jag kunde för att han skulle börja älska mig
lika mycket som jag kände att han älskade henne. Jag var i det här läget inget barn längre och
förstog det mesta som hände runt omkring honom. Det hade gått från festande till droger, skumma 
kompisar och sjukskrivningar. Här kom vårat första riktiga bråk, jag minns hur vi stog och skrek
på varandra i den där hallen på brunflovägen, hur han stank bakfylla och sprit och hur jag i precis
den stunden kände sån fruktansvärd jävla avsky för precis alla vuxna människor runt omkring mig.
Jag bodde hos Mattias för att han lovade att han skulle hjälpa till att ta hand om mig då min mamma
levde med ett missbruk och min pappa Robert jobbade borta och inte fanns tillgänglig på veckorna. 
Jag ville verkligen få hjälp, jag ville klara skolan och jag ville så desperat få en rutin och någon
vuxen att känna trygghet och kärlek ifrån. Tillslut slutade vi skrika, jag tog min väska och drog. 
Det tog ett tag, någon månad, så ringde han och ville ses. Minns hur ledsen han var, hur han sa förlåt
för att han svikit mig redan från början, hur han skulle tagit sitt ansvar, för då kanske vi haft en 
relation nu och att han skulle bli en bättre pappa för mig, han skulle kämpa för det här nu. Eftersom 
åren gick så vet jag inte hur många gånger jag fick höra den där ursäkten. Varje gång Yasmine fyllde år
så följa jag med honom och köpte present åt henne och var delaktig. Varje år jag fyllde år spenderade 
jag halva dagen med att sitta och vänta på att telefonen skulle ringa och han skulle säga Grattis, det hade
räckt för mig, ett samtal, ett tecken. Men på mina 23 år som han fanns med i bilden har jag fått
sammanlagt 3 samtal på min födelsedag och 1 brev när han satt inne. Jag kände mig så sjukt besviken. 
Vi gjorde ett nytt försök när jag var 16, jag skulle bo hos honom och hjälpa till lite, gick som lärling till frisör 
hos hans flickvän, för en gång skull så kändes det inte hopplöst. Den här sommaren hade vi så sjukt
roligt och helt plötsligt så var han någon som jag började lita på och räknade med. Jag pratade med
honom om allt och vi fann tröst i att vi äntligen hittat en väg till varandra. Även om det var mycket
sprit med i bilden så var jag så lycklig för att jag hade fått någon form av kontakt med honom, där han 
visade mig kärlek. Hösten närmade sig, minns hur jag klev upp på morgonen och han låg på soffan, jag 
skulle upp på travet och jobba. Minns hur jag frågade om han skulle vara hemma idag, ifall jag kunde lämna hunden och hur han svarade " Ja, jag är ledig idag men jag ska ner på stan en sväng så ta med honom, jag fixar sen middag ikväll, ring mig när du är på gång hem ". Jag åkte och jobbade, började ringa vid 15 tiden för att säga att jag skulle komma hem vid sju tiden ca men fick inget svar, hade ringt ca 10 gånger när min 
telefon plötsligt ringde, dolt nummer, polisen, anhållen, lämna nyckel.. jag fattade ingenting, tårarna bara rann.
Polisen kom till mitt jobb och lämnade en hemma nyckel, fick inget svar om vad, varför eller vad
som skulle hända nu. Jag kände mig så sviken, besviken och framförallt naiv. 

Åkte till lägenheten och ringde min pappa Robert, som hämtade mig och alla mina saker. Jag bodde ju hos honom egentligen, själv på veckorna och med honom på helgerna. Så jag flyttade helt enkelt tillbaka dit. Minns att doltnummer ringde åt mig i typ två veckor, jag svarade aldrig, jag ville inte höra någon mer ursäkt och jag ville aldrig mer känna mig som jag kände just precis då. Han fick sitta inne, åren gick, jag fick ett långt brev, jag hade så enormt svårt att ta till mig allt som stog i brevet. Jag var 18, snart 19, levde i en disfunkonell relation och helt plötsligt gravid. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade ingen anhörig i min omgivning
som såg hur jag mådde eller vilken riktning livet hade tagit för mig. 

Jag fick Hugo, kände en sån enorm kärlek och förstog snabbt att livet måste ta en vändning. Jag skulle göra allt för den här lilla killen, 3700 g kärlek kändes som en sten i mitt hjärta, jag bestämde mig redan då för att 
mitt barn skulle aldrig någonsin känna som jag gjort, han skulle aldrig känna sig oönskad eller missplacerad, han skulle aldrig någonsin känna som att han inte har någon att vända sig till. Jag kommer ge han allt han behöver hur svårt, jobbigt, komplicerat det en kommer bli, så visste jag att jag kommer klara det. 

När Mattias hörde av sig och ville träffa Hugo sa jag först nej. Men ångrade mig lika snabbt igen. Det har aldrig gått för mig att avvisa honom, pågrund utav att jag älskade honom och kunde inte sluta vilja ha en relation 
med honom, det spelade egentligen ingen roll hur många löften han bröt eller vilka lögner som kom gång på 
gång. På 3 år så träffade han Hugo 2 gånger. 

När jag träffade Per-anders var jag nog världens mest stressade människa, jag skulle göra allt och inget och jag var egentligen aldrig arg, ledsen och vid närmare eftertanke var jag nog inte speciellt glad heller. Efter ett tag fick jag en trygghet och det blev en Elsa, en dotter. Den här sommaren bodde Yasmine hos oss, och Mattias började ringa, vi pratade och helt ärligt så hade jag inga förhoppningar om att Mattias skulle ha ändrat på sig 
för fem öre. Men han fortsatte ringa, han höll vad han lovat, han kom hit bara för att hälsa på barnen. Vi satt i soffan och skrattade åt alla hans tjejer genom åren när han berättade att han ville flytta ihop med Diana. Jag visste ju att dom träffats ett bra tag igen till och från. Han berättade massor och han såg så lycklig ut och jag
kunde inte låta bli att vara lycklig med honom. Vi höll helt plötsligt ihop, månaderna gick, vi ringdes vid och 
vi surrade om allt mellan himmel och jord. Minns fredagen den 16 oktober, hur Mattias ringde, lät inte lika lycklig längre och hur han sa att han skulle konfrontera Diana, om hon ens tänkte lämna sin kille. Jag peppade honom och sa att han var värd någon som värdesatte han och hur stolt jag var över vilken resa han gjort. Samtalet avslutades med ett gapskratt från honom, det var som att det inte fick bli ett för allvarligt samtalsämne. "Vi hörs på söndag, imorgon ska jag hänga med Diana och surra". På lördag hänger jag i stallet, var ute och körde häst med Per-anders när jag fick en konstig känsla som drog genom kroppen. Kvällen var så lugn men ändå så kändes det som om det var ett krig påväg. Kommer in och kollar på telefonen, Yasmine hade ringt flera gånger och skrivit meddelande, "pappa har åkt med ambulans på sjukhuset". Någonstans så trodde
jag att han tagit ett återfall och fått åka in. Det är inte första gången som jag hälsat på honom på sjukhuset
för en sån sak. Minnet spolades tillbaka ca 10 år från när jag ringde ambulansen åt han hemma i lägenheten när han blandat sprit och tabletter och fick sitta och trösta honom. Jag och Per-anders sätter oss i bilen medans jag pratar med Yasmine i telefon. Tänkte för mig själv att nu är det nog, målade upp hur jag skulle skrika och skälla, kanske till och med slå honom om han var någorlunda vaken. Jag har nog aldrig varit så arg på han. Stannar utanför akuten och det ringer doltnummer på telefonen, jag behövde bara titta på telefonen för att veta vad det handlade om, "Hej jhenny, det här är ******* från polisen, kan du vara så snäll att komma på frösövägen så vi får prata med dig". Jag visste att han var död, jag sprang in på akuten, skrek och gapade på sköterskan som jag pratat med i telefon typ 4 gånger på vägen in utan att få några besked. Helt plötsligt så tas jag in i ett rum, efter ett tag kommer en läkare som pratar med mig om det som hänt. Chocken var totall.

Min sorg i det här handlade inte bara om att han dog, jag förlorade även någon som jag kämpat för hela
livet. Såhär i efterhand så var dom där nyktra stunderna genom åren egentligen allt jag någonsin behövt,
och idag är jag stolt över dig för jag vet att du försökte. Men jag har egna barn idag och kommer aldrig
förstå hur man kan välja bort det ända som egentligen betyder något. Det kommer jag nog aldrig förstå. 
Men jag väljer att fortsätta sakna dig, även om det känns som jag gjort det till och från i ett helt liv, så
väljer jag att fortsätta sakna dig nu. Att älska dig var aldrig svårt, det var en självklarhet. 

"steriliserade drömmar
vatten blir till is
i utkanten av sängens
sömmaren ny relation inleds
kris
brutna löften, osagda ord
istappar i taket
i hjärtat ett kärleksmord"
- Mattias Fanqvist.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

jhennylarsson.blo.gg

Självbiografi, pendlar mellan himmel och jord.

RSS 2.0