.. och plötsligt så är det december. Oavsett vad vi gör med tiden,
så kan vi iallafall vara säker på att den som gått kommer vi inte få tillbaka.

Känns som det var hundra år sen jag skrev nått här,
vilket det bevisligen var också. Senaste året, rättare sagt 1,5 året,
har väl kantats av att pendla mellan hopp och förtvivlan. Men något
jag har insett under den här resans gång, är att vi alla gör vi bara
så gott vi kan. När man både får sitt hjärta krossat och samtidigt 
krossar någon annans på repris, när man lixom inte kan sluta, 
när man bara vill vända blad, sätta punkt, vända blad, gå vidare 
tillsammans, gå vidare ensam, när man bara vill ta sig vidare från
den där platsen som man sitter fast på, så finns det inget sunt förnuft
och när man tappat bort sig själv efter vägen så är det sällan lätt
att göra rätt i stundens hetta. Men när det alltid slutar lika, på samma 
sätt, med samma tårar, i en makt kamp som alltid handlar om vem
som är värst, vem som gjort mest fel, vem som sårat vem mest, där 
och då fattar man ju inte att den där repiga skivan som går på repeat,
den är ingen som äger den, oavsett vem som somnar gråtande eller
arg, det är ingen som vinner dom här bråken, för sanningen är att det 
som sårar mig, borde såra dig, å tvärtom, gråter du, borde jag gråta
med. Går jag, borde inte motparten springa ifrån mig, den borde 
stanna upp och vänta in mig. Vi tappade lixom det. Å tillslut finns
det nog inget Karlssons klister i hela världen som kan laga det som 
båda parter tar sönder om och om igen. 

Ja, som sagt, det har varit både upp och ner. Ibland är det ganska 
skönt att bara få kluddskriva av sig allting, även om det är helt obegripligt  
för utomstående ögon att förstå. kontentan av det hela, ibland är det bästa
man kan göra, att bara släppa taget. Det är vad det är, dom här brustna ihoplimmade
tankarna kopplade till både hjärtat som suttit i halsgropen och till knoppen
som gått på högvarv. Jag har iallafall lärt mig att det är OK att falla isär, 
att man mår sisådär skit dåligt, för mitt i allt det så hittade jag mig själv igen,
insåg vem jag vill vara, vad jag vill stå för, å vad jag kommer stå för i framtiden.
Jag har kanske fallit lite hårt senaste året, haft det jävligt backigt på vägen upp,
snubblat några gånger men nu står jag ändå upp, å har lärt mig att borta av knäna
efter varje fall och huden har blivit lite tjockare för varje gång. 
Jag har lärt mig att jag är fan inte felfri, 
men det betyder inte att det bara är jag för det. 

Nu får det bli mer kvälls tankar en annan gång, 
tack och hej. :)